Hide-story 01

Hans Rondahl

Vattenkällan

Från början av 50-talet och kanske redan tidigare användes en friskvattenkälla till att förse Hideborna med dricksvatten. Källan låg i kanten av stenbrottet. Där fanns året runt friskt kallt rent vatten. Från början var det stenar som lagts så det bildade en brunn senare användes bräder. På senare år ordnades det med övertäckning och en handpump. Det sam små ödlor i källan och det var som garanti för att vattnet var friskt och ödlorna höll efter småkryp. Man kom dit genom att ta en strandväg till höger en liten bit förbi Degermans villa och man passerade ett fort som man då hade på vänster sida. Fortet låg precis före det första stenbrottet och precis mitt emot infarten till det vänstra stenbrottet. Senare ordnades en väg till. Då körde man in ca 50 meter i stenbrottet och gick en liten stig nedför sprängstenen.

Stenrevet och stranden innanför.

Revet på östra sidan av Hideviken var under 50-talet bara kanske 50 mter långt, obetydligt jämfört med dagens stenrev. Mellan revet och stranden var en naturlig hamn. Några av Hideborna hade sida båtar där. Det var alltid en "djup" fåra vid revets ände så det var lätt att komma in och ut med båten. Det var alltid fullt av småfisk inne i den "lagunen." Stranden var öppen inte någon vass. Sanden var hårt packad och alltid ganska våt. Det var öppet upp mot vägen. Revet blev ganska plötsligt mycket längre. Det måste ha blivit någon förändring på 70-talet och revet växte otroligt på längden varje år.

Bron över ån.

Vägbron över ån byggdes om till en trumma. Kanske ombyggnaden skedde på 80-talet.

Den äldsta träbron låg några meter längre österut. Rester av fundamenten finns ännu kvar. Det fanns inga räcken på bron. Som extra förstärkning hade lagts fyra plank på längden. Varje gång en bil passerade bron skramlade det otroligt. Vid rätt vind kunde jag någon gång ända borta vid fiskeläget höra en bil passera. Senare byggde man om bron till en bättre träbro och då med skyddsräcke. Foton finns på träbron med räcke.

Några meter före bron fanns en stor skylt med texter på olika språk "Tillträde förbjudet för utlänningar." Vid dom ofta förekommande militärövningarna i stenbrotten så körde militären ej över träbron utan dom körde i terrängen över ån nedför Rondahls tomt. Det går ännu att se spår i naturen.

Kiosken vid träbron

På 50-talet fanns en liten kiosk öster om träbron. Det går ännu att se spår efter grunden. Konsum hade den kiosken. Där kunde man beställa varor och få dom levererade påföljande dag. I övrigt normal kioskhandel. Jag tror kiosken var kvar till i början av 70-talet. Med metalldetektor har området genomsökts för att hitta mynt.

Postgången till Hide

Någon utbärning av post till Hide förekom inte. Posten kunde hämtas på poststationen i Hellvi. Den var belägen i hemmet hos familjen Franzén. Det var den gamla fina gården på väg mot kyrkan, strax före gamla konsum. Posthistorikerna kan nog ange när den poststationen lades ned. Jag minns den från 50-talet. När man kom in på den stationen så var det som att komma till "den gamla tiden."

Broar över Bångån

Under årens lopp har det varit några olika broar över ån. Rondahls byggde under några år på 50-talet bro rakt nedanför deras tomt, precis bredvid militärens överfart. Varje år tog det höga vattenflödet bron och den kunde hittas på stranden. Under 70-talet byggdes en bro lite längre nedströms, ca 50 meter. David Johansson byggde en bra bro belägen rakt nedför sin stuga. Ån var bred där p g a dels bred strömfåra och dels dyigt parti. Den bron var intakt året runt i många, många år. Däremot var det aldrig någon bro vid Bångåns utflöde. Det var bara att vada över till andra stranden. På senare år, 80-talet?? byggdes bron som nu finns vid utfödet. Bron förstärktes våren 2001.

Stubben på Strandvägen

Det var en väldigt förarglig liten stubbe som var i gräset precis i kanten av Strandvägen i höjd med Wigstens hus. Ständigt körde man på den stubben när man höll ut bara det minsta när man körde bil. Och cyklade man så ständigt råkade trampan slå den jäkla stubben.

Basarplatsen i Hide

Tomterna som nu innehas av Rondahl, Bonnevier och Jakobsson(?) var på 30-talet basarplats. Entrén var på Rondahls tomt , kortsidan, mot vändplanen. Dansbanan var där Bonneviers gula stuga nu ligger. Det fanns små röda kiosker dels mot Strandvägen och dels mot Saigskvior. Dom kioskerna är nu ursprunget till Bonneviers uthus.

David och Nanny Johansson var första ägare till stugan som jag tror var någon kaffestuga eller dylikt. Kanske Fribergs (Goblirsch) stuga var en kaffestuga. N-T Falck och Malmberg bör veta mer om festplatsen. Basarplatsen började bebyggas 1954 med enkla sommarstugor.

Hugo-Ole

En trevlig gammal farbror kom varje sommar ut till Hide och bodde i fiskeboden i Boviken. Det var den gamla boden med skorsten. Han var gammal stenarbetare och hade bott i ett hus nära konsumaffären. Det huset hade han byggt själv tror jag och är nu klätt med gul fasadplåt. Hugo-Ole hade så hes och skrovlig röst kanske en följd av stenarbetet i brotten. Han körde sin Apollo-moped med stänkskydd och genomskinlig vindskärm från Visby. Det var mysigt där i hans lilla fiskebod. Han satt ofta där med dörren öppen vid sitt lilla bord innanför fönstret. Han deltog ofta med att plocka ur fisk ur näten. Man gjorde så på den tiden (50-talet) att näten plockades rena på fisk och tång och fick hänga och torka i fiskeläget. Aldrig det hände att man tog näten från fiskeläget som man gör numera. Det hände väl understundom att det intogs några groggar hos Hugo-Ole. Det var alltid under trevliga och ordnade former. Noteras att författaren var under mopedålder och satt bara med och hörde alla historier och skvaller.

Granebo

Birger Andersson bodde i Granebo. Han fiskade ofta. Han hade den bästa bryggan och båten kunde alltid ligga i sjön. Han var alltid så tidigt ute och tog upp näten. Hur tidig man själv än var så var han tidigare ute. Han hade rensat näten och fisken när man själv sömndrucken kom till fiskeläget vid 06-tiden

Fiskafänge på 50-talet

Näten var på den tiden inte av den ypperliga kvalité som näten har nu för tiden. Det var bomullsnät. Men dom fiskade bra ändå. Vid ett tillfälle fick vi på tre nät över trehundra stora flundror. För att båten inte skulle bli överlastad måste näten hämtas i omgångar. Allan Hammarberg och Hans Rondahl fungerade som ambulerande fiskförsäljare per cykel. Med fisklådor på pakethållaren såldes fisk. 5 flundror för 1 krona och så fick folk ibland någon flundra till på köpet. Det finns foto från detta tillfälle. Fiskegänget gick ut och satte nät på kvällen igen. Otroligt men sant.

Fortsättning följer